Dirrigering o Malte

Jag har funderat på en sak när det gäller dirrigering.
Som jag tänker mig dirigering så ska det användas för att få hem de skadskjutna fåglarna för att förkorta lidandet för dem för att sedan kunna ta de senare fallna apporter som minnesmarkeringar eller fritt sök.
Givetvis ska man även hunna styra hunden på efterapporteringen då hunden kan vara del i område så att det blir effektivt.

Men dom här förutsättningarna så måste det ju betyda att jag ska kunna dirrigera
förbi fåglar som ligger på vägen fram till målet tills dess att jag ber hunden att sätta på näsan i rätt område.
Då betyder det att min hund är olydig när jag dirrigerar henne och hon hittar vittringsfält på vägen som hon får följa upp och apportera.
Åh, vad inkoncekvent jag e...
Ponera att du står och apporterar under jakten och det fälls 10 fåglar och den 11:e är skadskjuten. Ska då lilla dizzy först apportera de första 10 innan hon ska ta den 11:e?? Då är den garanterat bortsprungen eller har dött på ett ytterst grymmt vis...

Men hur lätt är det att säga till Dizzy att nu får du inte använda näsan alls förens jag ger dig en närsöksignal. De andas ju och på så sätt vittrar luften dom får in.

Men jag tror ändå det är det mest konsekventa och effektiva viset att utnyttja dirrigeringen på, trotts att det är svårt att få dem att släppa de vittringsfält de hittar på vägen.
Ja, ja... Bara ut o träna...


Ja, just det. I söndags fick jag hem en 1:årig flatteunghund till mig som jag ska träna i höst. Vi är i full färd med att bekanta oss med varandra och att han ska bekanta sig med mina hundar. Enny sätter malte på plats så det står härliga till just nu, men det e bara bra. Inga kan fostra bättre än hundar. Särskillt inte i den slyngelåldern Malte e i nu...
Just nu tränas koppelgång och kontatktövningar... Vi gör framsteg :-)

Det e och ska bli jättespännande o träna honom. Litet höstprojekt.